Synacthentest är ett test som mäter binjurarnas stress, genom en mätning av adrenokortikotropt hormon (ACTH). ACTH produceras i hypofysen och det är det hormon som stimulerar binjurarna, så att de producerar kortisol, DHEAS (dehydroepiandrosteron) och aldesteron. Testet kan även kallas för ACTH-test, tetrakosaktidtest eller cosyntropintest, men inom medicinsk provtagning används oftast benämningen synacthentest.

Testet utförs genom att syntetiskt ACTH injeceras, följt av en mätning av hur produktionen av kortisol och aldesteron fungerar. Binjurar som fungerar som de ska, ska respondera genom att producera kortisol då de stimuleras av ACTH. Om produktionen är låg, eller väldigt låg, så tyder det på att binjurarna inte fungerar som de ska. Det man utesluter med hjälp av testet, är främst primär och sekundär binjureinsufficiens, dvs utmattning av binjurarna, samt Addisons sjukdom (en kronisk endokrin rubbning, då binjurarna inte kan producera tillräckligt med steroidhormoner, vilket bidrar till kronisk binjureinsufficiens, hypocortisolism, hypoadrenalism dvs. primär binjurebarksvikt).

Synacthentest visar även om orsaken till binjurebarksvikten beror på låg produktion av ACTH (orsaken är isåfall nedsatt förmåga i hypofysen) eller om orsaken grundar sig i låg kortisol- och aldesteronproduktion (adrenal binjurebarksvikt). Detta test kan hjälpa dig som har ett kronisk trötthetssyndrom och/eller har långvarig medicinering med kortison och/eller lider av kroniskt trötthetssyndrom. Binjurebarksvikt kan vara livshotande, då kortisol är livsnödvändigt för kroppens överlevnad.

En av binjurebarkens främsta uppgifter är att frisätta kortisol, både när vi stressar, för att vi ska vakna på morgonen, för att tarmens rörelser ska fungera och för att kroppen ska klara att släcka inflammationer. Vid långvarig stress, så bränner vi ut binjurarna genom att frisätta kortisol i för hög mängd. Vid långvarig stress, gasar vi på systemet hela tiden, utan att ha en fin balans med avslappning (det sympatiska påslaget är på hela tiden, och minskar på så sätt det parasympatiskt påslaget då vi är i vila).

Kortisol hjälper oss inte bara att motverka stress, utan det väcker oss på morgonen, genom att frisättas framåt morgonkanten och på så viss göra oss pigga så att vi vaknar. Utan tillräckliga kortiolnivåer blir kroppen trött, morgontrött, har svårt för att orka hela dagen och vi blir ofta oerhört uttröttade framåt kvällen. Hos en del ökar kortisolnivåerna på kvällen då de går in i andra andningen, och då har de svårt att komma i säng. Denna symtombild är vanlig hos de som anser att de inte piggnar till förren framåt sena kvällen, och sålådes har oerhört svårt att komma upp på morgonen. Kortisol ska öka på morgonen och sedan minska successivt under dagen, för att vara lågt på kvällen, då vårt sömnhormon (melatonin) ökar och gör oss trötta.

Kortisol är livsviktigt för kroppen, både för att det väcker oss och är vår ”gas” men också för att det motverkar inflammationer och styra över tarmens rörelser m.m. Vid binjurebarksvikt klarar inte kroppen av att släcka de inflammationer som uppstår, vilket bidrar till återkommande och kroniska inflammatoriska processer.

När inflammationer uppstår, så medicineras man vanligen med kortison (förstadie till kortisol) som omvandlas till kortisol när det kommer in i kroppen. Detta gör att binjurarna stänger av sig helt eller delvis, vilket i sin tur gör att produktionen av kortisol blir ännu sämre. Om man inte stödjer upp binjurarna vid ett sådant tillfälle, och/eller efter långvarig stress och kortisolbehandling, så kommer binjuranas kapacitet vara så låg att de inte klarar att hantera inflammationstillstånd och stress. Vid detta tillfälle skulle man kunna säga att kroppen är beroende av kortison som läkemedel, eftersom binjurarna inte själva kan producera den mängd kortisol som krävs. Det viktiga i sådant skede, är att inte fortsätta behandling av kortisol, utan istället stödja upp binjurarna så att de återfår sin kapacitet.

Dock, så är det viktigt att tillägga att man aldrig skall sluta abrupt med en pågående kortisonbehandling, då binjurarna är beroende av kortisolet. Det kan alltså vara farligt att sluta för snabbt med en kortisonbehandling, och det är med anledning av det som man trappar ner kortisol (oftast 5 mg per vecka utifrån nedtrappningsschema) för att binjurarna på så vis skall hinna återhämta sig och komma igång med den egna produktionen. Det är oftast här som det inte fungerar som det ska, då binjurarna inte har förmågan att komma igång på egen hand. Kroppen mår alltså bra så länge kortisonet kommer på daglig basis via läkemedel, men när dosen trappas ner, så återkommer symtomen successivt.

Binjurarna stärks främst genom vila (så lite inre och yttre stress som är möjligt), binjurestöd från ko eller gris (adrenal cortex eller adrenal whole), eller örter som astragalus, ashwaganda, schizandra och rhodiola (rosenrot).

Inom sjukvården diagnostiseras binjurebarksvikt genom ovan nämnda test, och behandling som sätts in, är vanligtvis kortison, vilket i sin tur medför biverkningar i form av benskörhet, ökad inlagring av glukos (stegring av insulin och såldes även påfrestning på bukspottkörteln) o.s.v. Var noga med att istället stärka upp binjurarna, så att deras kapacitet förbättras så att de istället kan producera kroppseget kortisol.

Det är viktigt att påpeka att synacthentest inte alltid visar symtom förren binjuresvikten utvecklats till en kronisk svikt d.v.s. Addisons sjukdom. Om du har varit stressad under lång tid, har ätit stora mängder socker, är allmänt trött, har svårt att komma upp på morgonen, är extra infektionskänslig, har problem med återkommande inflammationer, problem med tarmen (inflammation och tarmrörelser), så är det stor möjlighet att detta beror på början till en binjureutmattning och/eller en utvecklad binjurebarksvikt. Om testerna inte visar svikt, så kan det diagnostiseras tillsammans med en kunnig näringsterapeut, då symtombilden är väldigt enkelt att känna igen och behandla.